Header

Som vanligt har tiden gått fort igen på grund av väldigt mycket jobb.

Tänkte åter igen att jag skulle försöka återuppta skrivandet, som jag trots allt tycker är väldigt roligt.

Det är någonting som har gäckat mig lite senaste året, fast det egentligen inte borde göra det.

Vi backar till hösten 2002 då jag skulle börja sexan. Vi i Hova var verkligen inte vana vid att det kom nya elever utan vi körde på med våra två årskullar i varje klass, år ut och år in. Den här hösten hade vi dock fått in en kille från Borås. Tro mig, jag tyckte han var riktigt riktigt snygg och rolig. Men på den tiden var man ju otroligt blyg, så en tjej i parallellklassen blev tillsammans med honom en vecka senare, haha. Jag grymtade lite och beklagade mig för min bästa vän på den tiden, grannens pôjk. Olyckligt kär och allt vad det innebar, även fast man inte visste vad kärlek var på den tiden, utan det var väldigt, väldigt ytligt egentligen.

Det ville sig inte bättre att min granne en dag sprang över till mig med andan i halsen och sa att Boråskillen gjort slut med tjejen och var kär i - mig! Tydligen hade de börjat umgås vid sidan av skolan.

Jag gapade först och blev sedan nervös. Käre nån. Det slutade med att vi började skriva på det nya påfundet då - sms - och blev tillsammans.

Han försvann en dag i oktober, rymde hemifrån och ingen hörde av honom. Vår lärare sa att de trodde att han rymt hem till sin pappa i Borås. Det visade sig att mamman misshandlade honom rätt grovt. Jag försökte nå honom på mobilen men fick aldrig något svar. Det där gäckade mig lite, jag undrade många gånger vad som blev av den där glada killen med mörka ögon.

Två år senare ringde en person och presenterade sig som honom. Jag blev helt ställd. Han hade sparat mitt nummer efter allt denna tid och frågade om vi inte kunde ses. Sagt och gjort. En sommardag stod han utanför dörren och två nervösa fjortonåringar begav sig ut på en långpromenad. Pratade om allt som hade hänt och ja, han hade rymt för att slippa misshandeln. Tragiskt. Jag ville så gärna hjälpa honom, men visste inte hur. På kvällen åkte han tillbaka till Borås och vi pratade på att jag skulle åka ned till honom och hälsa på.

Vi sågs aldrig mer.

Han fortsatte ringa ett halvår, varje natt, för att prata. Jag minns att jag gömde mig under massa täcken för att inte mamma och pappa skulle vakna då våra rum låg vägg i vägg. För som vi skrattade. Och jag har ett väldigt högt och gällt skratt. Men mammor är alltid mammor. Hon kom in en natt och sa att han inte fick ringa mer efter läggdags. Min kropp skulle inte fixa sömnbristen helt enkelt. Vilket hon så klart hade rätt i.

Samtalen blev färre och färre, sista gången han hörde av sig var på min 15-årsdag. Då frågade han om vi inte kunde bli tillsammans igen. Jag sa nej och att jag tyckte om en annan. Tonårstider ni vet.

Det var sista gången vi pratade med varandra. Jag fick något fyllesamtal år senare men i övrigt ingenting.

I samband med att Facebook gjorde entré i allas våra liv började man dock att söka upp gamla klasskamrater och liknande. För cirka tre år sedan kom jag att tänka på M och fulsökte honom lite grann. Fann honom och blev så ledsen. Han var fast i ett drogträsk och åkte in och ut på behandlingshem. Vi pratade aldrig direkt men skrev grattis på varandras födelsedagar. När jag så skulle skriva grattis förra året möttes jag av ett långt inlägg från hans lillebror följt av en bild på en kista med M:s bild ovanpå. Han var död. Det var hans begravning. På sin egen 27-årsdag.

Han hade valt att avsluta sitt liv. Han orkade inte längre...

Av någon anledning var jag inte förvånad, men mestadels kände jag mig så ledsen. Hur ödet formar vissa människors liv...Det är inte rättvist.

Bara veckor innan hade man dessutom funnit min andra klasskompis från samma år död i arbetsrummet. Tydligen hade något kärl brustit i huvudet som gjort att han avlidit omedelbart.

Jag vet inte varför jag brydde och bryr mig så mycket om M:s död. Kanske för att jag inte förstår, kanske för att jag hade velat "rädda" honom redan som liten. Eller för att man aldrig kommer över "första kärleken".

Världen förlorade i alla fall en av de mest humoristiska killarna jag någonsin har känt.

Och det är så jäkla orättvist.


Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Åkte och träffade Kevin-bröderna hemma hos Christian, pratade om allt som hänt senaste året och lite om framtiden.

Nedan: Kylan inne på redaktionen blev ett hett samtalsämne under oktober och november då vi satt med värmefiltar, vantar och mössor inomhus då det var kallt. Riktigt jävla kallt. Försökte även hitta tillbaka till mig själv med hjälp av diverse må bra-böcker.

Seriepremiär och vinst över Motala med 12-2 uppe i Charlottenberg.

Allhelgonakonferens med VF. Som sagt mycket jobb. Möten om framtiden, fokusområden och lite annat smått och gott. Jag trillade halvt ut genom ett fönster så Johan fick rädda mig, dansade runt på taket och hade allmänt kul. Tre tappra krigare var kvar till elva, sedan var det bara att knalla ut på Stora Torget.

Inte ofta vi är ute på blåljus längre, men den här gången åkte jag och Håkan i väg på ett jobb utanför Karlstad. Fruktansvärt att förlora sitt hem... Kan inte ens tänka mig den känslan. Ibland är det inte roligt att jobba med det man gör, men allt ska rapporteras om. Skänker alla tankar till de drabbade.

Hemma i Hova igen och middag med farmor och farfar. Jag bakade en äkta gotländsk saffranspannkaka med 14 ingredienser som bidrag.

Likes

Comments

Det har varit kanske lite för tyst här en längre tid. Anledningen stavas jobb. I mängder. Men så kul vi har haft det! Här kommer därför en rejäl bildbonanza från de senaste veckorna!


Tolita när det är som vackrast.

Samma dag som Konsum stängde ned sitt bageri slutade även Daniela (till höger) hos oss på VF. Så det blev dubbla tårtor då den fina personalen ville ge oss en liten avskedsgåva och Daniela hade bakat en fantastisk kladdkaka! Så var vi bara två tjejer kvar på VF, jag och Lena. Men vad gör det när vi har de góaste grabbarna som kollegor!

En helg i Hova som lika gärna hade kunnat vara en sommardag i juli som en i mitten av oktober. Surö bokskog och välbehövligt umgänge med mor och far som jag knappt har kunnat träffa de senaste månaderna.

Jag och Bäckers sedvanliga selfie när vi är ute på jobb. Alla filter som finns ska användas!

Första träningsmatchen med det nya damlaget. Förmotståndet stod Örebro och vi vann komfortabelt med 5-0, trots att Örebro vann skotten.

En magisk kväll i Löfbergs arena då Champions of rock kom på besök med Peter Johansson i spetsen. Mamma hade bokat bord i Golden Star där vi avnjöt en trerätters middag. Ovanliga smaker, men väldigt gott! Föreställningen? Magi, helt enkelt magi. Svårt att misslyckas med Queens underbara låtskatt, men den här föreställningen var riktigt, riktigt bra.

Sista kvällen någonsin i VF:s lokaler på Våxnäs tillbringades med min fina vän Johan. Vi passade även på att klättra upp på taket för att ta en sedvanlig hoppselfie och se utsikten över staden en sista gång.

På plats inne i stan kom SVT och gjorde intervjuer, sedan var det bara att dra i gång med alla spännande uppdrag. Bland annat hamnade jag, Sara och Louise från radion på sonardykningar i Sandbäckstjärn. Håkan förevigade tre nyfikna kvinnor från andra sidan tjärnen.

​Ja, Håkan och Bäcker fann snabbt sina platser i hallen på nya VF.

Nedan: Avskedsfest för Johanna som slutar hos oss. Sittning på Scandic Winn. Jag åkte dock hem med tårar i ögonen och en sliten kropp. Allt som skett under de senaste veckorna har tärt lite för mycket på kroppen helt enkelt.

Likes

Comments

En välbehövlig fest till tillsammans med Jeanette, Johan, Jonas, Peter och Helena för att vi saknar två av dem på VF och för att vi behövde få släppa loss. Tanken var först att samla alla på gamla sporten och fotograferna, men många fick förhinder så det blev lite mys på Pinchos helt enkelt. Funderar på att göra något större längre fram i Örebro i stället. Jag hade haft feber hela dagen så blev rejält lugnt för mig med några drinkar och buss hem till Kil med Johan vid ett. 

Ni kan ju tänka er hur bra jag mådde på söndag morgon? Sängläge deluxe och skyhög feber.

Likes

Comments

Efter en lång jobbdag med artikelskrivning om nedlagda asylboenden och träff med en mamma som stämmer kommunen för att de inte gjorde tillräckligt för att förhindra sexuella övergrepp på hennes treåriga son mötte jag upp Helena, Frida, Johanna, Anna och Daniela på Barón inne i centrum. Beställde Sangria i stora lass och lite tapas på det. Diskuterade det mesta mellan himmel och jord innan Daniela skjutsade tillbaka mig till VF där Johan tog nästa körning hem till Tolita.

Artikeln om rättegången hittar ni här .

Likes

Comments

Blev en tur till Tossebergsklätten förra söndagen tillsammans med Jonathan. Var till och med lite duktiga och röstade i kyrkovalet efteråt.

Kvällen ägnades åt årets andra hockeyträning. Kan ju bara säga att det lag vi har fått till i Kil/Charlottenberg känns riktigt riktigt bra. Och tillsammans med mina old girls kan det bli årets roligaste säsong någonsin!

Likes

Comments

Hej och välkomna till Värmlands nya damlag Kil/Charlottenberg! När Lisa hörde av sig i augusti och frågade ett tiotal gamla FBK-lirare om vi ville starta upp våra karriärer igen tror jag ingen tvekade en sekund. Så här står vi nu! Lyckliga ända in i själen. 

Likes

Comments